MIG!
Handlingen om mig är stor men jag ska berätta lite av den.
Jag har valt att kalla mig själv Kim, då jag inte vill berätta vem jag är. Se mig som en feg person om ni vill, men valet är mitt eget. Anledningen till valet är att jag inte vill riskera att bli påkommen av folk jag känner då jag tycker det är svårt att berätta för folk som står mig nära. Till skillnad från helt okända människor, jag kan berätta allt för dem, då det inte finns en lika nära relation. Jag vill inte att folk i min närhet ska påminna mig om vad det är jag gör. För jag är inte stolt, jag skämms mera över mig själv än ni någonsin kommer kunna ana!
Jag är 15år och har haft en jobbig med relativt bra uppväxt, jag kämpar på med livet och försöker. När jag var yngre kände jag mig ensam, lämnad, utstött, äcklig, konstig, ful, ja allt och mer än ni kan ana. I början/lite innan tonåren blev det som värst. Jag tänkte ta mitt liv ett antal gånger och har skärsår på kroppen. Vilket jag inte är stolt över. MEN. frågar någon varför är mitt svar att jag bara mådde dåligt och var dum nog, och att jag inte skulle gjort det igen. Egentligen älskar jag dom, jag tycker dom är vackra! dom har en mening i mitt liv och som sagt jag tycker dom är vackra, tyck vad fan ni vill men så är det. Jag vågar bara inte säga sanningen för vad folk skulle tycka och tro om mig.
KROPPSIDEAL OCH SYN:
Som yngre var jag ganska lagom, varken smal eller tjock. det var aldrig någon tanke på vikten. Om jag inte har fel var det någon gång i klass 4 / början av 5 som jag först börja tycka illa om mig själv. Ett minne jag har är hur jag en morgon börjar grina och skrika när jag kolla i spegeln, mamma kom och fråga vad som hände. Jag sulade en hårborste i marken så den krasade i golvet. Jag skrek att jag var fel ful och äcklig, det var precis i början.
Under en kortare period i 7an kändes allt bra. jag va den smalaste i klassen och det kändes som en drömm. Då började jag tro att man kunde äta vad som helst. det kan man inte! Och nu i efterhand hatar jag mig själv så sjukt mycket för det. Nu har jag kämpat med vikten sen förra hösten(hösten09) jag har svultit och tränat. Men problemet är att jag hetsäter, kan inte sluta.
Nu har jag bestämt att dela med mig av mitt liv med er.
Jag har valt att kalla mig själv Kim, då jag inte vill berätta vem jag är. Se mig som en feg person om ni vill, men valet är mitt eget. Anledningen till valet är att jag inte vill riskera att bli påkommen av folk jag känner då jag tycker det är svårt att berätta för folk som står mig nära. Till skillnad från helt okända människor, jag kan berätta allt för dem, då det inte finns en lika nära relation. Jag vill inte att folk i min närhet ska påminna mig om vad det är jag gör. För jag är inte stolt, jag skämms mera över mig själv än ni någonsin kommer kunna ana!
Jag är 15år och har haft en jobbig med relativt bra uppväxt, jag kämpar på med livet och försöker. När jag var yngre kände jag mig ensam, lämnad, utstött, äcklig, konstig, ful, ja allt och mer än ni kan ana. I början/lite innan tonåren blev det som värst. Jag tänkte ta mitt liv ett antal gånger och har skärsår på kroppen. Vilket jag inte är stolt över. MEN. frågar någon varför är mitt svar att jag bara mådde dåligt och var dum nog, och att jag inte skulle gjort det igen. Egentligen älskar jag dom, jag tycker dom är vackra! dom har en mening i mitt liv och som sagt jag tycker dom är vackra, tyck vad fan ni vill men så är det. Jag vågar bara inte säga sanningen för vad folk skulle tycka och tro om mig.
KROPPSIDEAL OCH SYN:
Som yngre var jag ganska lagom, varken smal eller tjock. det var aldrig någon tanke på vikten. Om jag inte har fel var det någon gång i klass 4 / början av 5 som jag först börja tycka illa om mig själv. Ett minne jag har är hur jag en morgon börjar grina och skrika när jag kolla i spegeln, mamma kom och fråga vad som hände. Jag sulade en hårborste i marken så den krasade i golvet. Jag skrek att jag var fel ful och äcklig, det var precis i början.
Under en kortare period i 7an kändes allt bra. jag va den smalaste i klassen och det kändes som en drömm. Då började jag tro att man kunde äta vad som helst. det kan man inte! Och nu i efterhand hatar jag mig själv så sjukt mycket för det. Nu har jag kämpat med vikten sen förra hösten(hösten09) jag har svultit och tränat. Men problemet är att jag hetsäter, kan inte sluta.
Nu har jag bestämt att dela med mig av mitt liv med er.
Kommentarer
Trackback
